Mick

Igår när jag åkte hem från Sara så stannar bussen i Brommaplan och vi står där och väntar och jag fruktar att bussragget ska komma på bussen och vad händer? Jo just det! Kanske ska förklara vem det är först och främst.

Jag var på väg hem efter en mysig kväll med några öl och världens bästa flickor och så är det lite intriger och så missar jag i alla fall bussen och blir sittandes på Brommaplan i cirka 20 minuter och sedan kommer en kille och frågar om det är därifrån bussen ska gå, han pratar på och presenterar sig och när bussen kommer går jag på den först och han säger åt mig att fortsätta bak så jag gör det och vi pratar hela vägen tills jag ska gå av och då har han även frågat om mitt nummer och jag kunde inte säga nej efter att jag har pratat med honom hela vägen. När jag går av bussen skrattar jag så mycket att jag knappt kan berätta för Linda som jag ringde. Hela situationen var bara så konstig.

Efter allt detta så åkte jag till Vemdalen och hade the time of my life och han skickade sms som jag inte svarade på och igår så träffade jag på honom igen och får sitta och snacka med honom hela vägen hem (igen). När bussen börjar närma sig min station och avstigningsdags så säger han att han har tappat bort mitt nummer eftersom han hade en annan mobil för hans var på lagning så kan jag inte säga nej till att ge honom det igen eftersom jag redan har gjort den en gång. Så när jag kommer hem får jag ett sms där det står: Glad att jag träffa dig igen :). God natt. Så svarar jag inte på det sms:et heller.

Idag fick jag ett samtal av bussragget och han frågar varför jag inte har svarat på hans sms och så vidare. Om jag nu hade varit lite smartare och sparat hans nummer igår när jag fick det så skulle jag ha vetat att jag inte skulle svara i telefonen men nu gjorde jag det och det var ett besvärligt samtal som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig ur. Han hade tydligen lagt ner tid på det där sms:et och som svar på det sa jag jaha okej och det var han inte nöjd med, han ville att jag skulle svara åh vad gulligt. Jag lyckades i alla fall avsluta samtalet eftersom jag satt och skrev ett arbete med Linda samtidigt.

Jag förstår inte riktigt varför det händer mig..

Är det något som jag inte förstår så är det hur han fungerar, det går inte att ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den.. Säg inte att du saknar mig för jag vill inte höra det, du har gjort ett val..

Fast såhär i efterhand så känns det ändå som jag borde säga tack för att det har triggat mig att komma ännu längre och  nu känns det som att jag kan klara vad som än kan komma att hända i framtiden..

Förstår mig inte riktigt på killar och killar förstår sig nog ofta inte på tjejer heller.. Varför ska det vara så svårt att kommunicera och verkligen förstå varandra och kunna känna sig säker på vad någon vill eller inte vill, om någon tycker om någon annan eller om det helt enkelt är rätt?

Nu har jag fått för mig att jag ska börja blogga igen. Vilket jag har fått för mig många gånger förut men den här gången ska jag nog allt försöka lyckas lite bättre.

over and out